KKKK har en lång historia som sträcker sig ända tillbaks till 1920-talet. Välkommen att läsa de gamla protokollen från våra Kullaviksregattor, de är läsvärda

 

Är du nyfiken på hur Kullavik tedde sig förr kan du också läsa en artikel som Kyviks vänner en gång gav ut där, man bland annat berättar om när Kullaviks Konservativa Kommunist Klubb’s tidning första gången gavs ut. Berättelsen tar sin start redan på istiden…

Detta är avskrivet från en artikel som har sitt ursprung från föreningen Kyviks vänner:
“När isen vek undan från Sverige kom människan och bosatte sig här, och vetenskapen uppskattar denna tidrymd till 8 à 10 tusen år tillbaka i tiden. De äldsta boplatserna har anträffats på västkusten och närmare angivet i Sandarne i Majorna, således inom nu-varande staden Göteborgs hank och stör, där man funnit rika fynd av flinta och stenyxor, och fynden ha bearbetats av antikvarien fil.dr. A- Bagge.

Åren 1922 till 1924 företog dåvarande intendenten vid Göteborgs museum, dr. Sarouw, en del utgrävningar i Kyvik med hjälp av ett par Kullaviksbor, en son till herr Charles Anderson i Tofta och lantbrukare Herbert Börjesson invid Kullaviks station. Fynden tillvaratogs och äro katalogiserade och förvaras i särskilt skåp i Götoborgs Museum, där de kunna beses. Fynden bestå av: s.k. kärnyxor, stenyxor, skrapor, knivar, borrar etc. Man får antaga att det funnits någon sorts skaft av trä eller ben till dessa verktyg för att utöka och möjliggöra dess effektiva användning, men härav finnes, naturligt nog, inga spår.

När arbetena började på lantbrukare Charles Andersons tomt i Kyvik på gränsen till Sigfrid Börjeson hade de före gåtts av den kände arkeologen folk-skollärare dr. Johan Alin som hade fått reda att flinta och stenföremål av forn-nordiskt värde hade hittats i trakten. Man inringade nu ett litet område på 100 kvmtr. och började en systematisk utgrävning på ca 75 cm. djup, och rika fynd återfanns liggande på ett kompakt lerlager, mitt inne bland bergen. Här kom alltså bevis i dagen för Kyviks bebyggelse som ansågs ligga 4 à 5000 år f.Kr. Tillbaka i tiden gör detta 6 à 7000 år, det som vi kalla stenåldern.

Vem av oss kunde ana att denna byggd är så gammal, att den hör till de äldsta i Sverige. Från järn och bronsåldern, medeltiden och vikingatiden ha vi emellertid ej funnit några spår, om nu detta beror på inträffade katastrofer, vet man ej, och då har bebyggelsen fått ligga nere några tusen år i dessa trakter.

Dr. Sarauw utförde utan tvivel ett mycket vackert och noggrant arbete vid utgrävningarne, som väckte uppmärk-samhet långt utom Sveriges gränser och år 1924, när den stora arkeologiska ameri-kanistkongressen med 150 deltagare ägde rum i Göteborg, förflyttade man sig för en dag hitut och besåg platsen för utgrävningarne och några av dem grävde och funno ytterligare föremål. Bl.a. var det enligt Börjeson en fransman som glömde sig kvar på platsen, så man skicka bud och hämta honom till den middag som dir. Bernström gav för kongressen. En del av oss minns kanske det stora tält som uppfördes för att kunna servera maten vid sittande bord för alla. Maten och betjäningen togs från ett av stadens hotell.

Från kongressens sammanträden och företräden föreligger en diger bok på museet, men besöket i Kullavik om-nämnes endast på två rader, vilket får anses vara en snäv och styvmoderlig behandling av detta intressanta sten-åldersfynd. Hur våra urförfäder bodde, om i grottor, stugor eller tält därom giva fynden intet svar, ej heller på vilket sätt man åt och livnärde sig , men man får väl antaga att det fanns en sorts båtar redan då, medelst vilka man kunde hämta fisk ur sjön utanför kusten. Man synes ha haft lä för nordan och västan på detta ställe och det är tänkbart att man harpunerade fisken med vässade stenspjut.

Den svenska landhöjningen som allt jämt pågår ha gamla Kullaviksbor väl reda på, då de minnas att havet gått mycket högre upp i “byn” i äldre tider, och vidare minnas de att vegetationen gått ned till stranden och följt bebyggelsen av lantbrukare och sommargäster. Där nu major Jakobson bor fanns i forna tider ett lé ner vid vägen och genom detta släpptes korna från Leonard Andersons ned till strandbete, och vår vän Maurits Svenson lekte i sin barndom med sälungar, där badhuset nu ligger. Han och familjen Gundersen lär nog vara de äldsta sommargästerna i Kullavik.

Fyndplatsen vi förut talat om ligger c:a 20 till 22 meter över den nuvarande havsytan, och får man antaga att innevånare då bodde nära stranden, som man gör i skärgården än i dag. De dalgångar, som finnas kring Billdal och Kyvik och där många villor nu stå, få väl anses ha legat under havsytans nivå och vid grävningar i trädgårdar uppe i land finner man än idag spår av havet, snäckskal o.dyl.

Många av läsarna undrar nog hur det idag ser ut på själva fyndplatsen och det kan sägas att man ser egentligen ingenting. Det är igenlagt, igenvuxet, och platsen ser ut som alla andra, så man blir närmast besviken om man går dit. Mera lönande är det att se fynden på museet, och de äro ej svåra att hitta i sin särskilda monter.

Naturvänner och vänner av fornminnen längs Säröbanan ha även möjligheter att odla en eventuell hobby i den vägen genom att besöka den relativt okände lantbrukaren Nils Brogren i Släps socken, adress Berget. Där finns allt av gammal allmogekultur, lantbruksredskap av alla de slag, hushållsapparater, jakt- och fångstredskap, båtar, en påstås vara 3.000 år , verktyg för skomakeri i forna tider, fiskedon, böcker, tidningar och skrifter, brev, kärleksbrev o.dyl. almanackor och biblar från sjuttonhundratalet. Han är en ivrig samlare och har gått så upp i detta att han övergivet jordbruket och ut-arrenderat detta. Där finns tusentals olika ting, väl ordnade, men ej katalogiserade och våra museer borde passa på att förvärva samlingen medan det ännu är tid. En eldsvåda skulle ju ödelägga allt på några timmar. Vi här i landet bruka ägna allt intresse åt etnografi i främmande världsdelar och museimännen äro ivriga med samlingar till sådana ändamål men ännu har ingen kommit och velat ha stöd för forskning inom det egna landskapet.

Den lucka jag förut talat om för Kyvik kanske rent av kan utfyllas med samlingarna hos Brogren, där även medeltida föremål synas vara för handen. Säkert är att materialet är synnerligen värdefullt för forskningen om våra förfäders liv och leverne i flydda tider.

Var ligger då hemmanet Berget, frågar den intresserade? Söder om Släps kyrka, Särövägen fram och så tar man av vid vägen till Hede, ett par kilometer och så är det ytterligare en liten avväg mot norr och man kan åka bil och cykel ända fram till husen. Man skall ge sig god tid vid ett besök,. ty det tar ett par timmar att gå igenom “museet” och vidare bör man gå uppför berget och se på den vackra orörda naturen i form av hög växande skog, vacker undervegetation, buskar, orm-bunkar, bärbuskar etc. vattenfall, sjöar, skogstjärnar, djur och fågelliv, panoramor etc.

Låt oss hoppas på att vetenskapen tar hand om fynden i god tid, och att pressen uppmärksammar platsen och arbetet. Det hela blir kanske en penningfråga, men den bör kunna lösas med statens hjälp innan vi lämna området Berget uttryckes även en förhoppning om att konstnärerna skola hitta vägen ut till detta eldorado med motiv som söka sin like.

Vi göra nu ett hopp från stenåldern in i nutiden, då tiden här emellan som sagt är förborgad, och till 1829-1830, då s.k. laga skifte verkställdes i Kyvik, och gårdarne fingo flytta i sär, efter att på fornnordiskt vis ha legat sammangyttrade med tegarne vitt spridda ute i terrängen. Bl.a. låg där fyra gårdar intill nuvarande handl. Claesons butik, däribland Kullgrens och Börjesons och kom-missionslantmätare Hansons gård, som än i dag är i sitt gamla skick, men över-våningen är tillbyggd för 125 år sedan. Några av oss ha väl sett den gamla gården invändigt och det är mycket intressant med det gamla byggnadssättet och de gamla rummen.

Efter detta laga skifte gick utvecklingen raskare i dessa bygder, då lantbrukare slogo sig ned här, men privatvillorna dröjde till in på 1880-talet, då båt-lägenheter för 25 öre ordnades till Billdal, Skörvalla, Kyvik och Särö. År 1882 anlades med böndernas frivilliga insats en båtbrygga i Kullavik där den nu ligger och följande år gick ångaren Sjöfröken, vilket namn sedan ändrades till Svalan. Till Särö gick tvåmastaren Särö, som de äldre av oss väl minnas. I Billdal fick man muddra varje sommar för att båten skulle kunna gå in till en brygga där och den in mellan de tätt utplacerade stolparne. Priset för en färd till Kyvik från Göteborg var 40 öre, tur och retur något billigare och det betydde ju en stor lättnad för lantborna särskilt, som förut fått fara in till torget i Göteborg med smör och ägg efter häst och det tog sin rundliga tid. En del gick naturligtvis till fots som inte hade någon häst.

Nere vid sjön byggdes nu på 1880-talet Gundersons villa, densamma som står än idag och där planterades träd som skuggar platsen och bildar ett litet vackert skog-sparti tätt invid stranden. Vegetationen har haft svårt för att få fast fot, men det ena trädet har givit ett annat lite lä, och så ha de fått möjligheter att rota sig, och så har det växt från jung till bergtall och högre träd, och de flesta ha sommar-gästerna påtat ned. Man ser med varje år hur vegetationen vinner mark och döljer allt fler partier i landskapet och där är inte så blåsigt som för 30 år sedan.

Alla de goda utsiktspunkter, som funnos i Kullavik, så sent som för 25 år sedan hålla nu på att försvinna , en efter en, och villor komma upp på kullarna, så man ser att göteborgarne vilja till havet och de vilja också se havet redan från fönstret. I genomsnitt kommer det väl upp ca 5 à 6, kanske flera om året och det gör ca 150 på 25 år, vilket inte är så lite. Vår möjlighet att fritt röra oss kringskäres alltså på ett rent betänkligt sätt, och man får börja tänka på allmänna platser, lekplatser för barn, park och trädplantering, plask-damm, gungor o.dyl. Ingen annan än vi själva kan få finna något i den vägen och donationer äro välkomna. En regionplan vore bra att få i tid, där utvecklings-möjligheterna kunde skärskådas, men det hastar.

Vi vänta också på konstnärerna, målarne som böra kunna finna lämpliga motiv för penseln. Vi ha visserligen barra en sjöbod kvar nere vid båthuset men det finns säkert andra möjligheter, och nog vore det roligt att ha ett motiv härifrån hängandes på väggen på vintern, men beställda tavlor med den ägandes villa vi sett hittills äro ej uppmuntrande; vi få hoppas det finns många vackra motiv ändå i Kullavik, Kyvik och Sandlyckan.

På denna senare platsen bodde för resten en gång i tiden vår fräjdade skald Viktor Rydberg, i Bångsbo, hos svärfadern grossh. Hasselblad i den stora grossist-firman, men huruvida han fick inspiration från denna trakt förmäler inte historien.. Omgivningen är vacker och rikt bevuxen, och för den som vill studera orört naturliv är det rent tjusigt där. Inpå knutarne ha vi även Torred, inåt land vid Rönnaräcke, där det är ren vildmarksnatur med en vacker flora och rikt fågelliv och där det växer alla sorters bär, och små insjöar finns det och bäckar, så nog ha vi motiv alltid, och möjligheter till vackra pro-menader. Bäst kommer man dit med cykel, och den kan man ställa ifrån sig var man vill. Villabebyggelsen har dragit sig hit och så får man även här väg- och transportfrågor i en nära framtid. Trakten ligger väl skyddad för hårda och kalla vindar, och på sommaren blir det nästan drivhusvärme där.

I Kullavik ha vi ännu en större allmänning ovanför Thunells och Bernströms men den är naggad i kanterna, och kringbyggd så det har sina svårigheter att komma in där och komma fram. Förr kunde man gå från Sandlyckan hela vägen genom skogen fram till Malevik, utan att se en enda villa, och där fanns en underbar blomsterflora och ett eldorado för bo-tanister, som kommo från när och fjärran och gjorde sina upptäckter. Det var en gång en tjusande idyll….

Kammarherre Lagerberg har i sina utkomna “minnen” berättat en hel del om Särö och Billdal och gångna tider i samband med Karl XV:s besök i Särö och angränsande platser och han förflyttade sig då dels ridande till häst, dels åkande i fyrspann och han gästade bl.a. brukspatron James Dickson i Billdal, där dir. Gustaf Werner nu residerar och huset byggdes år 1850, så snart är det 100 år sedan, säger dir. Werner som berättat detta. Det är höga slottsliknande rum och man förstår att ägaren kunde taga emot även kungligheter.

På den tiden hade man härliga jaktmarker, som räckte från stadskärnan ända ut till Särö och mot Kungsbacka och den gamle August Kullgren kan berätta mycket, som hände den tiden, då han var jägare, som det kallades då, hos James Keiller och han hade många hundar att sköta om och hade gott handlag med dem. Keiller arrenderade stora områden och stora jaktsällskap mötte upp till jakterna och Kullgren skulle anvisa var viltet fanns; det var både älgar och rävar men framför allt harar och rapphöns i stor mängd, 35 rapphöns på en dag.

Kullgren, 74-år nu, red till Kungsbacka när han hade något ärende där och på den tiden kostade en häst 50 kronor, så det fanns möjligheter. Postiljonen gick emellertid till fots från och till Kungsbacka, som nara var en liten by, och man mötte just ingen på vägen, då befolkningen var liten i dessa orter. Brännvin kunde man få i en gård i Malevik, som finns kvar ännu och det kostade då 95 öre kannan, c:a 2 BD liter. Beträffande kvalitén så var det inget vidare, men ner gick det i alla fall. Smöret som man gick till Göteborg med kostade 1 krona kilot. Mjölk stod i 8 öre litern så den var inte lönt att gå med och inte köra heller. Man ystade ost av överflödet och blev det mera över så fingo de fattiga hämta.

Vår vän Maurits Svenson kan berätta, när han lekte som pojke vid sjön hade han alla möjliga slags djur där som lek-kamrater, bl.a. sälar, som kommo in då och då och hälsade på honom. Inga badande störde idyllen och båtar fanns inte många, några ekor på sin höjd, och vatten fanns under kölen. Landhöjningen fortgår alltjämt och vållar bekymmer för framtiden med hänsyn till vattenståndet i viken, men de som har strandtomt vinna terräng för varje år. För bara 30 år sedan gick vattnet upp på vägen vid Källman-Bengtsons tomt, men så byggdes piren i hamnen och så försvann det bekymret. För 75 år sedan var djupet så stort, att man lossade veskutor där dr. Aren nu bor. Landmärkena från sjön mot Kullavik voro mycket sparsamma och när man kom utifrån var det inte så enkelt att hitta in som nu. Man hade bergkonturerna visserligen men de äro rätt lika från Kullavik till Malevik, och dimma och regn försvårade ibland sikten. Nu har vi Halvors villa som bästa och högsta märket. Hårda berget är som guld är som guld för våra danska bröder. Kullaviks hamn, som är vår stolthet, är framför allt ett verk framlidne Axel M. Lundqvist. Han var outtröttlig med att söka uppbringa pengar för förbättringar av bad och båthus, slip och bryggor och satsade själv mycket pengar för ändamålet. På sin tid tog han och kapten Thorén i Transatlantic och lät sänka en cementpråm. vilken skänktes av dir. Dan Broström. Denn av pråm ligger alltså under den nuvarande långa piren och blev ypperligt tillskott för hamnens utrymme för båtar och bildade lä längst inne i viken.

Skeppsredare Vidar Olburs, Arvid Christoffersen, järnhandlare Sjögren och nuvarande kamrer Gundersen ha även stor förtjänst om Kullaviks hamn, men om den lämnas, så att säga åt sig själv, kommer den snart, mycket snart att bli för liten och framför allt för grund för båtar, som varje sommargäst skaffar sig.

År 1942 utgavs en tidning av framlidne Gösta Lundqvist, fadern Axel M., som han kallades, och den fick namnet Kullaviks handels- och sjöfartstidning, och det var nog en av de roligaste tidningar som utgivits i den vägen. Medverkande voro kapten Thorén, redare Olburs m.fl. Axel M. fick heta Kullaviks Columbus och vikingaättling och segelsällskapet KKKK Kullaviks Konservativa Kommunistklubb. Datum för denna tidning, som finns att låna hos handlare Claeson, var 16 augusti 1942. Någon större vinst blev det väl ej på affären, utan tvärtom förlust.

Den gamle Axel M. var en store skämtare och en seglare av gamla stam-men. Han och Arvid Christoffersen sam-lade prisdomarne efter regattorna och då hölls det stora sjöslag, som lät tala om sig mycket. Axel M. var en sällskaps-människa av rang, klok, kvick och spirituell, och lång och ståtlig som han var, såg han ut som en amiral, när han fick den vita segelmössan på och då var han i sitt esse, i synnerhet om de gamla gastarne kom ut med bogserbåten från Långedrag, Fritz Scheel, Waller och Berg och redan tidigt var David Nilson med som tidtagare, och han är väl äldst som medlem i segelsällskapet KKKK:s styrelse numera. Han är värd en honnör för sin insats för Kullaviks pojkars uppfostran till seglare och det är att hoppas att dessa juniorer känna sin plikt att medverka till nya generationers fostran; det äro vi skyldiga det uppväxande släktet och vi måste söka upprätthålla Kullaviks anseende som den främsta seglarplatsen på sträckan Göteborg-Särö. Alltså Kullaviks Vänner vänta att var man gör sin plikt. Härmed menas sin insats till samhällets fromma. Av sig själv har ännu intet sådant kommit till, än mindre förbättringar i någon form.

Kullavik står och faller med sin hamn, sina badplatser etc. och beträffande hamnen få vi alla ha klart för oss att så länge äganderätten till stränderna inte är fullt klar, kan man inte få staten att intressera sig för bygge eller förbättringar i någon form. Tills dess få vi emellertid söka göra så bra som möjligt med de resurser och medel som kunna anskaffas.

Vägfrågorna måste också läggas upp på ett förnuftigt sätt och får man tillse, att icke industrin rycker oss in på livet, som fallet blivit med cementfabriken här, som förfular hela orten Vi flytta väl inte ut till landet för att komma rätt in i ett fabriks-område a la Gårda eller Gamlestaden. Vi vilja ha en ren frisk luft och frihet från arbetsjäktet och fabriker av varje slag. Vi vilja helst se orörd natur i den mån detta är möjligt på landet, och man får inte ens spränga sönder bergen så de ligga i dagern för allas beskådande. Vi böra lära oss att väl vårda fädrens arv, att göra en insats för våra efterkommande, att söka styra utvecklingen i det samhälle vi lämna åt våra barn, att ena oss i en sammanslutning eller förening och härigenom söka ett fruktbart samarbete med olika myndig-heter i stad och framför allt i kommunen, där man i allmänhet väntar på initiativ från sådant håll, innan man sätter igång med några förändringar och förbättringar. Säkert är att de stegrande tomtpriserna tillfört den fasta befolkningen betydande värden, så att sommargästerna kunna ställa rätt stora anspråk på kommunen. Låt oss alltså gå fram med en effektiv villaägareförening till allmänheten.

(Hit kom vi förra publiceringen. Nu kommer den efterfrågade fortsätt-ningen)

Läsintresset var inte översvallande stort, man nöjde sig med Förposten en gång i veckan, eller man fick de sista nyheterna av grannen. Den nära 90-årige Leonard Anderson, som nu är borta, hade gott minne av flydda tider och kunde berätta mycket, när han kom i tagen. Han miste sin far redan vid 17 års ålder och fullgjorde sin värnplikt under 15 dagar på Skedala hed invid Halmstad. Tänk vad lite man visste om krig på den tiden, och ändå, säger Leonard, var man rädd för krig då precis som nu. Han var en intresserad kommunalman och var alltid på stämmorna och lyssnade gärna till hans blida stämma

En framstående berättare är också kustvakt Magnusson, som väl alla känner. Han är ju född på platsen här och gick tidigt ut på sjön med skutorna som gick på antipoderna. Det var långa resor , hårt och slitsamt, dålig mat och usla skanser, men ändå prisar han det härliga sjömanslivet, som han fick fortsätta som kustroddare, först i Onsala och sedan här i Kullavik. Många har han varit med om och båtarne voro små och rymde endast fyra män. Större bärgningar utfördes av danskarne, som alltid varit före oss på sjön. Magnusson är född i den stuga han nu bebor och hoppas även få sluta där. Han har varit ungkarl i många år och har haft nytta av sin konst att laga mat, och klarar sig alldeles ensam med allt inom- och utomhus och har alltid rent och fint omkring sig. En vacker prydnad för det gamla släktet, som snart skall vara en saga blott.

År 1903 blev Säröbanan färdig, och då nödgades båttrafiken upphöra. Man försökte i det längsta att hålla ut och gick under järnvägens biljettpris, som var 50 öre, men kampen var för ojämn. Banans stationer låg ju bättre till uppe i land, där bebyggelsen och nere vid Stenpiren i Göteborg hade man ju intet att göra, och så är det väl än idag.

F.d. stationsföreståndare Henrikson tillhör också den gamla stammen av Kullaviksbor och vad inte han vet om hamnen, båtar, kobbar och skär utanför det är ej värt att veta. Han var nämligen vårt allt i allo för bryggor, badhus, och slip och han var en mångkunnig man och deltog även i kommunens angelägenheter och hade sin bestämda mening, och den har han sjungit ut med, var han varit. Han hade varit i Amerika och hjälpte till vid byggandet av Säröbanans broar och vid uppförandet av stationshuset i Kulla-vik. Nu har han snart tjänat ut och är nästan blind på båda ögonen, en gammal människas hårda lott före slutet.

År 1905 uppfördes badhuset vid sjön och den drivande kraften var handlanden Thunell i firma Thunell och Edlund, som de äldre av oss göteborgare väl minnes. Han var också med i Säröbanans styrelse från början och bodde hela året härute, och som han hade fribiljett och mycket sparsamt anlagd så blevdet nog billigt för honom. Han arbetade flitigt i trädgården och man köpte alla slags bär av honom. Han var ett stort original och det var mycket få som kom honom nära. När han började med badhuset och bar ansvaret för dess ekonomi, tyckte han att det skulle vara någon utdelning och för att få detta till stånd fick han själv lägga till av egna medel. Sedan dess har badhuset inte kunnat dela ut något, utan allt har gått till förbättringar, men så är det också det bästa på hela Säröbanan.

Kamrer Gundersen och handl. Mauritz Svenson höra till Kullaviks äldsta sommargäster sedan 1880-talet och veta givetvis mera om orten än vi andra, och möjligen kunde man förmå dem att nedskriva och komplettera denna be-rättelse om forna tider, och om man samlade ihop några tusen kronor, kanske man kunde få igång en historiebe- skrivning från äldsta tider till nu om de orter som ligga efter hela Säröbanan. Halland har visserligen inte tillhört Sverige mer än 300 år, men det är kanske ginge att gå in på den danska tiden också. Uppgifter finnas för dem som äro kultur-intresserade, och hör det vetenskapen till, ha vi ju sådana sommar gäster också på denna banan.”

Kullavik i juni 1946

Ja, mina vänner det var en lång historia, men med en hel del trådar att spinna eller rättare sagt nysta vidare med.

T.ex så skulle det vara intressant att veta om handl. Claesson hade kvar ett nummer av KKKK Kullaviks Konservativa Kommunist Klubb’s tidning.

Kullavik i oktober 1995